Kunskapsunderlag om implanterbar defibrillator vid behandling av hjärtsvikt

Vi bedömer att det uppskattade värdet av att använda implanterbar defibrillator (ICD) för patienter med hjärtsvikt som överlevt ett hjärtstopp, och för patienter med en konstaterat förhöjd risk för plötslig hjärtdöd till följd av hjärtsvikt, är rimlig i relation till sjukdomens svårighetsgrad.

En implanterbar defibrillator (ICD) är ett aktivt implantat som tillför hjärtmuskeln en defibrillerande högenergichock, när ett kammarflimmer identifierats. Implantatet kan även avge en svagare elektrisk stimulering, för att förhindra att en rytmrubbning övergår till kammarflimmer.

Behandling med ICD är aktuell för patienter med hjärtsvikt som överlevt ett hjärtstopp (sekundärpreventiv behandling), eller för patienter med en konstaterat förhöjd risk för plötslig hjärtdöd till följd av hjärtsvikt (primärpreventiv behandling).

Kostnader för behandling med ICD

Kostnaden per kvalitetsjusterat levnadsår för primärpreventiv behandling beräknas till 365 000 kronor i ett hälso-och sjukvårdsperspektiv. Ett samhällsekonomiskt perspektiv förbättrar inte kostnadseffektiviteten.

För sekundärpreventiv behandling är kostnaden per kvalitetsjusterat levnadsår ungefär 360 000 kronor i ett hälso-och sjukvårdsperspektiv. Ett samhällsekonomiskt perspektiv förbättrar inte kostnadseffektiviteten. Det förefaller som att kostnadseffektkvoten är rimlig i relation till sjukdomens svårighetsgrad som bedöms vara hög.

Underlaget till den hälsoekonomiska analysen anses ha stor säkerhet, trovärdighet och relevans. Dock finns en viss osäkerhet i livskvalitetsvikterna, vilket gör att säkerheten när det gäller resultatet från kostnadseffektivitetsanalysen anses vara måttlig.

Trolig underanvändning av ICD i vården

Hälso- och sjukvårdens huvudmän kan överväga att införa metoden i större omfattning, då det troligtvis förekommer en underbehandling i dagsläget. Vid individuella prioriteringsbeslut bör hänsyn tas till hur patientens livskvalitet förväntas påverkas av behandlingen, exempelvis vid livets slutskede. Detta ska vägas samman med patientens motivation, risk för plötsligt hjärtstopp, biologiska ålder och allmänna hälsotillstånd.