Hälsoekonomisk utvärdering av självmonitorering vid behandling med warfarin

TLV:s hälsoekonomiska utvärdering visar att kostnaden för självmonitorering är högre under det första året i jämförelse med rutinsjukvård. Egenvård blir ett kostnadsbesparande alternativ till rutinsjukvård när analysinstrumentet använts i minst 18 månader. Det som påverkar kostnaden mest är förbrukningen av testremsor.

I Sverige behandlas över 200 000 patienter med den blodproppsförebyggande behandlingen warfarin. Behandling med warfarin kräver noggrann, regelbunden kontroll genom blodprovtagning. En för hög dos warfarin ökar risken för blödning och en för låg dos ger inte tillräckligt skydd mot blodpropp.

Kontrollerna samt doseringen av warfarin sker inom rutinsjukvård, ofta på en AK-mottagning (antikoagulationsmottagning) eller inom primärvård.

Som ett alternativ till provtagning i rutinsjukvård finns ett analysinstrument som patienterna efter utbildning själva kan använda i hemmet, så kallad självmonitorering. Det finns två olika metoder för självmonitorering , egenvård och självtestning. Egenvård innebär att patienten både testar blodets koagulationsförmåga och doserar warfarin. Självtestning innebär att patienten enbart testar blodets koagulationsförmåga och att vården, baserat på testresultatet, ordinerar en ny dosering av warfarin.

Kliniska studier visar på god effekt

Internationella studier visar att den kliniska effekten av självmonitorering är minst lika bra eller bättre i jämförelse med rutinsjukvård. Mot denna bakgrund gör TLV antagandet att effekten för självmonitorering är jämförbar med effekten av rutinsjukvård.

Egenvård ett kostnadsbesparande alternativ till rutinsjukvård

Resultatet av den hälsoekonomiska utvärderingen visar att kostnaden för egenvård är högre under det första året i jämförelse med rutinsjukvård. Egenvård blir ett kostnadsbesparande alternativ till rutinsjukvård när analysinstrumentet använts i minst 18 månader.

Resultatet för självtestning visar att kostnaden är högre i jämförelse med rutinsjukvård i ungefär fyra år. Mot bakgrund av detta bedömer TLV att självtestning blir kostnadsneutralt först efter att analysinstrumentet har använts i fyra år. TLV har dock inte något underlag som visar att livslängden på analysinstrumenten överstiger fyra år. 

Under det första året utgör den största kostnadsposten, gällande både egenvård och självtestning, kostnaden för analysinstrumentet och den initiala utbildningsinsatsen. Det som driver kostnaden för både egenvård och självtestning är förbrukningen av testremsor. Det som dessutom driver kostnaden gällande självtestning är den tid som sjukvårdspersonal ägnar åt läkemedelsdosering.

En osäkerhetsaspekt gällande självmonitorering  kan vara om patienten gör fler provtagningar i hemmet än vad som hade gjorts inom rutinsjukvård.